Våga be om lov!

25 maj, 2018

Har du någon gång varit i en situation där du tror att du kan eller vet något som den du samtalar med inte känner till? Eller har du kanske varit i situationen att du har ett problem, och när du berättar om det för någon annan så börjar den genast att säga till dig vad du ska göra eller hur du ska tänka? Hur reagerar du när du nästan bubblar över av iver att få dela med dig av det du vet, och vad händer i dig när någon som vet börjar berätta saker för dig som du kanske inte ens bett om? Brukar du ”be om lov” innan du ger dina råd?

Självklart är vi olika och får olika reaktioner i dessa typer av situationer – men ju mer jag möter ”experter” av olika slag, jag utbildar ju en hel del experter i roller som tränare, hälsocoacher, samtalsledare, läkare, chefer, föräldrar osv, ju mer tänker jag att det finns två punkter som kanske är viktigare än allt annat, det ena är att lyssna, och det andra är att be om lov innan vi ger råd. Om du är nyfiken och vill veta mer får du gärna läsa vidare här nedan, jag tänkte nämligen berätta lite mer om hur jag tänker.

Häromdagen var jag nere i Lund och fick möjligheten att träffa ett gäng fantastiskt engagerade sjuksköterskor specialiserade på Parkinson. Workshopen hade temat kommunikation och min del av den handlade just om det muntliga informationsgivandet och hur vi kan göra det så med så stor nytta som möjligt. En av de saker jag lyfte var då hur vi experter tenderar att ta över och ibland berätta saker som ”icke-experten” inte ens har bett om. Effekten av detta är att vi kanske dödar motivation och intresse eftersom vi råkar skriva den vi berättar för på näsan. Inte med flit, vi menar så klart väl, men om mottagaren inte har sagt att den vill ha vår present med kunskap, tips och lösningar, då vill den kanske inte heller det.

Jag illustrerade detta med en situation där jag i handledningssyfte följde en sjuksköterska i jobbet. Patienten inledde sitt besök med att säga att hen visste att den hade gått upp en del i vikt, och att den efter att ha haft ett par intensiva år nu ville satsa mer på sin egen hälsa och gå ner i vikt och börja leva mer hälsosamt. De samtalade lite om hur patienten levde och så fort något som var negativt för vikten och de riskfaktorer som följer på vikten, exempelvis diabetes, dök upp så poängterade sköterskan hur viktigt det var att snarast börja leva annorlunda. Därefter gjordes det ett antal tester, vikten visade sig vara högre än vad patienten trodde, och trots att hen såg mycket ledsen och besvärad ut berättade sköterskan nu att patientens BMI och midjemått var mycket illa och räknade upp en lista med små och stora saker rörande kost och träning som patienten behövde ändra. Vid det här laget var det inte så många minuter kvar av besöket, men patienten var nu inte bara avståndstagande i sitt kroppsspråk utan också tydlig i sitt svar, hen förstod att det var viktigt att gå ner i vikt, men just nu fanns det andra prioriteringar och vikten fick komma lite i andra hand.

Jag vet inte vad du tänker om ovanstående beskrivning, den kan låta tillskruvad, men är alldeles sann, med undantag för att jag har justerat en del detaljer för att minska risken för identifiering. På ett enda besök gick patienten från orden ”jag vill gå ner i vikt och nu ska jag göra det” till ”jag vet att det är viktigt, men nu har jag inte tid”. I motiverande samtal kallas detta att gå från förändringstal till bibehållandetal och det är motsatt riktning mot vad vi önskar när vi ska stödja någon till ökad kunskap eller förändring.

Det är här tekniken ”Be om lov” kommer in i bilden! Om du återkommande under samtalet ber om tillstånd att få berätta, ge ditt perspektiv, föreslå en idé osv ger du din samtalspartner möjlighet att säga nej om den inte önskar det. Det är så klart viktigt att du faktiskt ställer frågan och inväntar svaret, att fråga om det är okej att ta en kaka samtidigt som handen är i kakburken är inte uppfostrat och på samma sätt är det inte respektfullt att fråga utan att respektera svaret. Så du behöver vara genuin i din fråga och efter svaret vara kort i din del, ett ja är inte samma sak som du under resten av samtalet kan prata på om det du tycker, utan tillståndet behöver inhämtas om och om igen allt eftersom ni rör er framåt och nya infallsvinklar kommer in.

Så när är det här användbart? Jag skulle säga, så fort du vill ge din synpunkt. Utmaningen ligger i att det är så ovant för många av oss att be om lov innan vi pratar, att vi känner oss dumma i vår nybörjar-het. På samma sätt upplever jag att många av mina patienter, kursdeltagare med flera ser förvånade ut när jag säger ”Jag får en tanke, om det är okej för dig kan jag dela med mig”. Jag tänker att de helt enkelt inte är vana vid att bli mötta med den respekten. Att be om lov fungerar lika bra i den professionella rollen som i privata relationer, testa nästa gång din kollega eller tonåring har ett problem och se hur effekten blir när du säger ”om du vill kan jag komma med en tanke?”.

Så vad trodde sjuksköterskorna i Lund om att ”be om lov”?  Deras spontana svar var bland annat att det är respektfull att fråga innan man börjar berätta fakta, många patienter idag är påläsa och vi behöver inte berätta saker de redan vet. Andra vill inte veta allt om sin sjukdom, och om vi då pratar på utan att ha tagit redan på hur det är för just den här patienten, då riskerar vi också att sabotera relationen. Flera av dem svarade självmant att de absolut kommer bli mer noga med att be om lov i sina samtal framöver.

Kanske är det också något för dig att prova?

 

Anja

 

Mer om Be om lov – Att be om lov är en många tekniker om används inom den beteendeförändringsstödjande samtalsmetoden Motiverande Samtal. Men i mina ögon är det en kommunikations och relationshöjande detalj vi kan använda oss av i nästan alla samtal för att bli mer samspelta med den vi talar med. Det gäller dock att vara genuin i frågan, och att invänta svaret och respektera det oavsett hur det är.