Föräldrar och självkänsla

13 juli, 2013

Nästan tre timmars föreläsning om motivation och självkänsla för föräldrar är till ända. Syftet, att ge föräldrar till psoriasissjuka barn verktyg för att stödja sina barn i att hantera sin sjukdom och sina liv, täcker många delar, liksom ämnena vi berör. Vi pratar om värderingar, vem är jag och vem vill jag vara. Hur svårt det ibland är att leva som man lär, och att ord och handling inte alltid stämmer. Att det jag säger med munnen inte alltid matchar mitt kroppsspråk.

Vi pratar om vikten av att som förälder kunna backa, säga till sitt barn att nu blev det fel. Att kunna göra om och göra rätt. Jag som i flera dagar funderat över temat, inspirerats genom att läsa böcker och planerat föreläsningen berättar om mina egna tabbar som jag lyckats göra under det dygn jag har befunnit mig på familjelägret.  När en av småtjejerna glad visar mig att hon kan hoppa på ett ben går jag direkt i fällan ”vad duktig du är”. Det är inte prestationen jag vill berömma, det är hennes förmåga att känna glädje, hennes mod att komma till mig som hon inte känner, hennes uthållighet i att öva gång på gång. Ändå gör jag det där som vi så lätt gör, fokuserar på prestation och resultat, och sätter stämpel duktig på henne. Jag biter mig i tungan, men sitter fast, nästa fråga blir ”kan du hoppa på det andra benet också?” Det kan inte tjejen, men ser som tur är lika glad ut ändå. Jag kan bara hoppas att hon verkligen är lika glad inombords också.

När jag lite senare träffar lägrets barn och ska prata om att må bra ritar jag på blädderblocket två streckgubbar, en glad och en ledsen. När jag visar dem för barnen säger jag ”bild har aldrig varit mitt bästa ämne”. En stund senare är det barnen som ska rita, och jag blir inte ett dugg förvånad när jag hör flera av barnen säga ”Jag kan inte rita”. Eftersom jag själv satte ribban kan jag inte annat än svälja och säga, ”nu provar vi, jag är säker på att jag kommer förstå vad du har ritat”.

Föräldrarna ler, och nickar igenkännande. Jag kommenterar att medvetenhet är det första steget till förändring och att vi kanske inte kan förändra hela samhället, alla normer i skolan och så vidare på en gång, men vi kan börja med vårt eget förhållningssätt och våra egna beteenden.  Självkänslan kan stärkas genom att vi uppmärksammar våra positiva egenskaper och beteenden, fokuserar på våra upplevelser och lyssnar på våra känslor samt att vi får uttrycka våra tankar och idéer, att vi blir lyssnade på.  Det tar lite tid, och det kräver kanske att jag som förälder eller partner stänger av telefonen, datorn eller tv:n ibland. Det kräver kanske också att jag som individ inte bara rusar på i livet som om det vore ett hundrameterlopp som ska vinnas till varje pris, utan att jag faktiskt pausar ibland och lyssnar på mig själv. Ingen av oss är perfekt, men vill vi vara ett föredöme eller påverka andra i en viss riktig behöver jag börja med mig själv och min egen självkänsla. När vi har planterat fröet behöver vi vattna det, och nu, när jag planterat fröet hos dessa fantastiska föräldrar kan jag bara hoppas att de vattnar och ser till att fröet sprider sig vidare till deras barn, att självkänslan växer och slår ut i kraftig blom.

Har du ett tips på hur du stärker din eller någon annans självkänsla? Berätta gärna för mig!

Anja